Basenji, den tysta jägaren från Afrika
av Elspet Ford och Margret Christy-Davies, England

Basenjin kom till västvärlden från Afrika, huvudsakligen från Kongo och Sudan, även om det finns redovisningar från de flesta delar av Afrika. Idag återstår det mycket få områden med rasrena hundar. I Sierra Leone kallas basenjin ”den talande hunden” därför att den joddlar istället för att skälla. Den kallas också för medicinmannens hund eller förtrogna, ju mäktigare medicinman desto fler hundar ägde han. Infödingarna i Tanganyika kuperade svansarna på sina hundar för att kunna använda hundarna vid apjakt. Detta gjorde det svårare för apan att få tag i hunden och döda den. I Liberia kunde en dålig jakthund få sluta som en god måltid.

Basenjin har häpnadsväckande bra syn-och luktsinne. Det är underbart att se den ”studsa” upp och ned i 1,5 meter högt elefantgräs, överst i hoppet verkar den bli hängande i luften för att få en snabb titt och känna vittring. Därav det afrikanska namnet M´bwa m´kube M´bwa wamwitu, ”hunden som hoppar upp och ned”. Basenjin används framför allt som jakthund som sammandriver villebrådet och kretsar kring det för att hålla det på plats tills jägarna kommer och dödar det. Eftersom hundarna jagar tyst, har de ofta en bjällra runt halsen eller länden. I England och USA har de med framgång används som jakthundar eftersom det gör stånd samt jagar upp viltet. De är mycket snabba och smidiga och kan lätt fånga och döda en hare. Med tålamod kan de tränas att apportera. En del valpar gör det av naturen andra har ingen aning om vad saken gäller. Det största problemet när man tränar dem för jakt är att få dem inom skotthåll i stället för att försvinna ut i vida cirklar, som är mer naturligt för dem. de är utmärkta fågelhundar antagligen därför att de gärna ser upp i grenverken där aporna fanns i deras ursprungsland djungeln.

Basenjin historia kan spåras ända till stenåldern, men oftare förknippas de med Egypten och faraonerna,  som satte mycket stort värde på dem. På egyptiska gravmålningar från 3.000 år f.Kr. avbilades de som vakthundar sittande under ägarens stol. En nämns till och med vid namn, Xalmes. Kanske var det faraonerna som gav dem smak för livets goda. Cleopatra och Nefertiti kanske använde dem som sängvärmare. I varje fall älskar basenjin den uppgiften  idag, liksom att vila i den bästa stolen, på den varmaste platsen, med anspråk på att bli behandlade som kungligheter. I den nya världen kallades rasen först för Kongoterrier. Det finns en bild på tre hundar kallade ”Bosc”, ”Dibue” och ”Mowa” i Paris zoologiska trädgård ca år 1880, med en beskrivning som är mycket lik dagens standardbeskrivning. Efter många misslyckande etablerades rasen till slut i England år 1937 av Ms Burn med ”Blean” basenjis. Nu är de populära i de flesta länder som har stambokförda hundutställningar.

Dess ursprung gör att den inte är en för alla idealisk ras. Den är obotligt nyfiken och allt, såväl det alldagliga som det ovanliga, måste undersökas och värderas. De nonchalerar trafiken helt och vägvett förekommer inte. Det faller sig inte naturligt för en basenji att lyda omedelbart och den ser ingen anledning att överge en intressant sak  i det ögonblick man kallar på den. Men det vore orättvist att inte nämna att idag har många tränats till högsta lydnadsprov, de flesta i USA. Om du vill ha en hund som är underdånig och lyder varje kommando, ska du inte välja en basenji. Om du istället är svag för en stolt, trogen och gäcksam hund, som kan prata och som kan lura dig nio gånger av tio kommer du aldrig att överväga någon annan ras.

När du äger en basenji, äger du en unik hund vilken har en terriers storlek som finn i tre färgvarianter; röd/vit och svart/vit samt en kombination av dessa färger och då kallas den tricolor. Alla har vita tassar, vit svansspets och lite vitt på bröstet. Den kan också i viss utsträckning ha vitt på nosen och halsen. Basenjin har vakna spetsade öron med ett karakteristiskt förvånat uttryck och en svans som är hårt ringlad över höften. Den skäller inte men är långt ifrån stum, den kan en vanlig hunds alla andra ljud plus sitt speciella joddlande som den använder när den är glad eller upphetsad. Liksom katten avskyr den kyla och väta, skulle den händelsevis bli blöt eller lerig slickar den sig ren och hjälper även  andra hundar och människor i samma situation. Den använder framtassarna mycket, både när den leker och när den gnuggar öron och nos. Likt katten brukar den sitta i bästa stolen eller i ett soligt fönster och iaktta livet utanför. Basenjin är definitivt en soldyrkare, söker sällan upp en skuggig plats, och återfinns alltid på den varmaste platsen i huset.

Basenjin är utan tvekan en familjehund i tusentals år tränad runt infödingarnas lägereldar att vara en i familjen. Den blir därför olycklig om den hålls som kennelhund, i sådant fall kommer den att göra sitt yttersta för att återvända till familjens trygga famn, och kan då visa prov på mycket stor styrka. Därför är det klokt att vänja hunden vid att vara i sin egen bur eller låda redan som valp. På så sätt blir den van vid att lådan är den egna avskilda platsen där den kan räkna med att få ha sina ägodelar och få vara i fred för barn och ungdomar som vill leka när den själv mycket hellre vill sova. Det är på alla sätt mycket säkrare frö hunden att vara i sin bur under bilresor. Liksom alla valpar måste basenjin från späd ålder lära sig uppträda på ett acceptabelt sätt. Var konsekvent från början och tillåt inte valpen att göra något som du inte skulle tolerera när den är vuxen. Ett bestämt nej är vanligen tillräcklig. Om den inte bryr sig om det, ta då ett fast grepp med handen runt nosen och skaka lite och säg NEJ med förmanande röst. Så fostrar tiken sina valpar och alla små valpar respekterar denna handling. Så fort den slutar med att göra det otillåtna, uppmuntrar du den, klappar den och ger den en leksak. Detta måste kanske upprepas många gånger, det fordras mycket tålamod, men man vinner på att vara konsekvent.

En klok, förnuftig och tidig träning kommer att resultera i en hund som är en glädje att äga. Social träning måste ske vid mycket tidig ålder, då ljud som vi är vana vid kan av valpen uppfattas som dubbelt så oroande med tanke på dess bakgrund. Trafik, motorcyklar, uppdykande lastbilar, folksamlingar och obekanta som tar i den, ger den omtänksamme ägaren möjlighet till träning, och detta bör man tillvarata och på alla sätt utnyttja för att göra valpen förtrogen med påfrestningarna i en modern värld. Börja med detta mycket tidigt, långt innan den är gammal nog att vaccineras. Den kan bäras ut för att få höra trafiken och andra människor kan få hålla i den och klappa den. Med uppmuntran. om det behövs, blir den snart van vid detta och det kommer att visa sig senare då den blir trygg och välanpassad hund. Kom ihåg att för en tyst basenji kan till att börja med andra hundars skällande verka skrämmande, så att även detta måste den vänjas vid på samma sätt.

Vanligtvis är en basenji mycket lätt att utfordra, de är som fyrbenta dammsugare och slukar maten som om de var den enda de sett på en vecka. En vuxen hund behöver inte mycket för att hålla sig i form. Ge på inga villkor efter för bedjande ögon och en röst vars ägare gör gällande att den inte fått ett rejält mål mat på åratal. Det finns inget värre än en fet basenji, och de blir mulliga mycket snabbt. Nedärvda erfarenheter av att alltid få ha varit sist till infödingarnas grytor gör din basenji till den borne tjuven, så låt inga frestelser stå framme. Kom också ihåg dess kattlika talanger och tro inte att bordet är högt nog för att få den att avstå från sina matbegär. Den dricker lite, men det den dricker är livsnödvändigt, så ha alltid friskt vatten tillgängligt.

Din valp kommer att behöva regelbunden vaccinering, konsultera din veterinär om detta, även när det gäller förnyad avmaskning. Vid avhämtningen hos uppfödaren skall den ha fått sin första dos. En basenji uppskattar all motion du ger den, men om vädret är kyligt är den lika glad att få sova på en varm plats. När den är lös, försäkra dig om att det inte finns får eller andra djur i omgivningen som skulle kunna väcka deras jaktinstinkt. Väl ute på jakt är de mycket svåra att kalla tillbaka, och ägaren är enligt gällande lagar ansvarig för den skada hunden förorsakar.